Sockeln på ett landshövdingehus i Majorna och panelen sex, sju meter ovanför den sitter på samma fasad, men de har inte samma vardag. Nere vid trottoaren handlar det om avgaser, vägdamm, stänk från bilar som kör genom vattenpölar och en och annan rest av klistermärken. Uppe vid takfoten är det skugga, fukt och den gröna beläggning som trivs på trä som aldrig riktigt hinner torka.
Den som tvättar ett sådant hus tvättar därför egentligen två hus. Landshövdingehusen byggdes i Göteborg från slutet av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet, med en bottenvåning i sten och två våningar i trä ovanpå. Konstruktionen var ett sätt att bygga tätt och relativt billigt, och den lever kvar i stadsdelar som Majorna, Kungsladugård, Gårda och Landala.
För fasadtvätten betyder det att materialet byter karaktär vid en tydlig linje, ofta markerad av en list eller en vattbräda ovanför bottenvåningen. Under den linjen gäller en logik, över den en annan. Den som kör samma munstycke, samma tryck och samma medel hela vägen upp gör fel på åtminstone den ena delen av huset, och inte sällan på båda.
Två ytor med var sin sorts smuts
Det som ligger under listen är sällan ren sten. Ofta är det tegel med puts, ibland en sockel av huggen granit med puts ovanför. Putsen kan vara den ursprungliga kalkputsen, men på många hus har den lagats eller ersatts med cementhaltiga bruk under årens lopp, och skillnaden mellan en gammal kalkputs och en senare lagning är inte alltid lätt att se från trottoaren.
Smutsen där nere är till stor del fet och bunden till partiklar. Sot från trafiken sätter sig i putsens porer, och gatusidan får en grå ton som inte går bort med bara vatten. Här behövs oftast ett milt rengöringsmedel, gott om tid för det att verka och en förvattning som gör att putsen inte suger in smutslösningen i stället för att släppa den.
Trycket är det känsliga. Granit tål en hel del, men fogarna och putsen gör det inte, och en kalkputs som spolas för hårt kan tappa sitt ytskikt på några sekunder. Den som tittar på resultatet från trottoaren ser mest att gatusotet är borta. Att putsen samtidigt har blivit tunnare och mer sugande märks först när den börjar ta in vatten under nästa period av höstregn.
Ovanför bjälklaget är det en annan sak. Panelen är ofta stående, med lockläkt eller spontad, och målad i flera lager genom åren. Ursprungligen var det linoljefärg, men många hus fick plastfärger under senare decennier, och på en del fasader ligger båda typerna ovanpå varandra.
Smutsen här är främst biologisk. Alger, mögel och lav trivs där väggen är skuggad och sällan torkar upp, särskilt mot gården och på norrsidan. Påväxten sitter ytligt i färgen och går i regel att få bort med ett medel avsett för just påväxt och en mjuk borste, utan att vattnet behöver pressas in i träet.
Problemet med högt tryck på trä är inte bara att fibrerna rivs upp. Vattnet tar sig in bakom locklisterna, in i ändträet vid fönsterfoder och under vattbrädor, där det sedan blir kvar. En panel som blivit genomblöt behöver lång torktid innan den kan målas, och målas den för tidigt låser man in fukten under en ny färgfilm.
Linoljefärg har dessutom en egen känslighet. Starkt alkaliska rengöringsmedel kan angripa oljan i färgen, och den som använder samma kraftiga medel uppe som på den sotiga putsen nere kan få en panel som kritar och blir matt redan efter tvätten.
| Bottenvåningen, sten och puts | Trävåningarna, panel | |
|---|---|---|
| Typisk smuts | Sot, vägdamm, stänk från gatan | Alger, mögel och lav, mest i skugga och mot gården |
| Känsligaste punkten | Kalkputsens ytskikt och fogarna | Vatten bakom lockläkt, i ändträ och under vattbrädor |
| Tryck | Lågt på puts, något mer går på ren granit | Lågt, helst borste och sköljning |
| Medel | Milt medel mot fett och sot, efter förvattning | Medel mot påväxt, inget starkt alkaliskt på linoljefärg |
| Efteråt | Kan i regel lämnas att torka | Måste torka ordentligt innan den målas |
| Plats i ordningen | Förvattnas först, tvättas sist | Tvättas först, uppifrån |
Tabellen förutsätter förresten att panelen ska tvättas över huvud taget, och inför en ommålning är det inte självklart. En del målare nöjer sig med skrapning och en lätt avtorkning, med motiveringen att varje extra liter vatten i träet är en onödig risk. Andra vill ha bort all påväxt först, eftersom sporer som målas över tenderar att komma tillbaka. Båda argumenten håller, och här ska ingen vinnare utses. Ett rimligt antagande är att svaret kan bli olika för gatusidan och gården på ett och samma hus, men det är en gissning byggd på hur olika fort väggarna torkar, inte en regel någon har skrivit ned.
När ställningen väl står uppe
Oavsett vilket av de två synsätten som får sista ordet om panelen återstår frågan i vilken ordning materialen tas. Tyngdkraften ger det mesta av svaret, men inte riktigt allt.
Allt som lossnar rinner nedåt, så arbetet börjar vid takfoten. Det betyder att panelens medel och lossad påväxt hamnar på stenvåningen. Därför förvattnas putsen ofta innan arbetet uppe börjar, så att den är mättad och inte suger åt sig det som rinner ned. Bottenvåningen tvättas sist, med sin egen metod, och tar då samtidigt hand om det som kommit uppifrån.
Torktiden skiljer sig också åt. Puts kan tvättas och lämnas, men panel som ska målas om behöver stå en tid. Det vore frestande att sätta ett antal dagar på det, men det skulle vara att hitta på: en gårdsvägg i november och en solig gatufasad i juni är två helt olika fall, och hur väl panelen är luftad på baksidan väger lika tungt som vädret. Det är ett av skälen till att tvätt och målning ibland planeras som två separata etapper, med några veckor emellan.
Vattnet som rinner av sockeln tar sig sedan vidare, och här har gatusidan en dimension som gårdssidan saknar. Trottoaren ska vara framkomlig medan arbetet pågår, avrinningen går ofta mot dagvattenbrunnar och kommunen har regler för vad som får släppas ut där. Valet av medel för putsen styrs alltså delvis av vad som finns under gatan, inte bara av vad som sitter på väggen.
Gatan är inte heller det enda sammanhang huset ingår i. Många landshövdingehus ligger i miljöer med kulturhistoriskt värde. En tvätt är normalt ingen bygglovsfråga, men plan- och bygglagens krav på varsamhet gäller ändå när en byggnad underhålls, något Boverkets kunskapsbank om PBL går igenom. Att spola bort ursprunglig kalkputs eller gamla lager linoljefärg är också att förändra huset, även om ingen ritning har rörts.
Det mesta av det här borde synas redan i förfrågan, särskilt när det är en bostadsrättsförening som beställer. En förfrågan som bara anger antal kvadratmeter fasad säger ingenting om att en tredjedel av ytan är puts och resten trä. Ett enda pris per kvadratmeter för hela huset kan dölja att den ena delen görs med en metod som passar den andra.
En förening kan i stället be om att bottenvåning och trävåningar beskrivs var för sig: vilken puts som sitter nere, vilken färg som ligger på panelen och hur gårdsväggen skiljer sig från gatusidan. Hos entreprenörer som arbetar med tak och fasader på äldre Göteborgshus, till exempel roofia.se, är det rimligt att fråga hur de ser på just övergången mellan sten och trä, och om en mindre provtvätt på vardera materialet kan göras innan priset sätts. Svaren brukar avslöja ganska snabbt om någon har stått framför huset eller bara räknat på en ritning.
Övergången mellan sten och trä är för övrigt mer än en gräns mellan två metoder. Det är där vatten samlas. Vattbrädan ovanför bottenvåningen och panelens nedersta ändträ hör ofta till det första som ruttnar på ett landshövdingehus, och skadan döljs gärna under samma smutslager som tvätten ska ta bort. Står ställningen ändå uppe är det ett bra tillfälle att pröva ändträet med en kniv innan någon målar över det.

